I kväll finns två utvägar:

Jag tror jag tar det första/ Mira

med våfflat hår och puder

Jag ligger ner och suger

och varje kille duger

Jag är en flata

som jobbar på vår gata

och bara jag får pengar

så hoppar jag i sängar

Jag mår prima, eller kanske ska jag säga "bara bra", nej fyfan, p.r.i.m.a är vad jag mår!

Jag vaknade upp i morse, pigg och klar i skallen, tog en lång varm dusch och jag ska bege mig ut på en promenad!

Jag vet, det är inte riktigt vad jag brukar ha för mig, men idag känns som en bra dag, riktigt bra. Jag ska bege mig nerför Götgatan, svänga in lite snabbt på Monki, kolla runt, höra snön knastra under mina fötter. Sen ska jag ringa Sam och Vanessa (hoppas att de har vaknat vid det laget) och föreslå en fika!

Den här helgen har verkligen varit galen! Som alltid, kanske?

Vi stack till en big fest, men den var rätt död och trist. Först tänkte jag att vi bara skulle dra, sticka hem till någon och röja. Hade nämligen lite olika val i form av fest sms på mobilen. Men sen tänkte jag "Vafan, orka dra ut i kylan igen, sitta i någons soffa och bli full och lurad".

Det blir vad man gör det till. Så, jag drog igång festen, började dansa och flörta hejvilt. Och, de styva östermalmstyperna verkade lossna rätt snabbt. Så, vi körde på för fullt och om jag minns rätt har jag en sluddrig minnesbild av att jag stod i DJ båset någon gång under nattens livliga timmar?

Idag var det bara att betala i form av hälsa för alla shots jag slörpa i mig igår.

Har väl hängt med huvudet i toan för det mesta. Under någon förmiddagstimme var även Sam här höll upp mitt hår medans jag spydde ned toasitsen. Jag tror han hade blivit lite orolig, hade tydligen skickat ett sms vid femtiden på morgonen? Ingen aning vad det stod, men Sam är en sån snäll och omtänksam människa (bortsett från vissa andra, som typ, jag?) att han ändå kom över och checka läget.

Får mig med rys i kroppen tillbaka till skoltiden och man fått ännu en ny lärare.

Då var det alltid "Skriv en presentation om er själva" och jag svarade menhållkäftenjävlakuksugare.

Eller, inte riktigt. Jag satt mest tyst och glodde ut på årstiderna som passerade utanför fönstret.

Men okej, vi gör det här snabbt:

Jag kallas för Mira, jag är ingen hejare på att vara perfekt, men jag försöker ändå.

Jag är sjutton år, en ålder där livet verkligen borde vara perfekt och jag får väl säga att jag försöker göra det bästa av situationen. Många människor skulle nog kalla mig dum, i huvudet. Kanske för att jag skippat gymnasiet och flabbar bort det mesta? Antagligen. Jag brukar festa, hårt. Annars då? Tja, jobbar runt på olika caféer, för att tjäna ihop hyran till min lilla vrå på Söder.

Jag har det väl vad man skulle säga rätt bra ändå. Jag känner folk, jag skär mig inte i handlederna. Jag har inte någon ätstörning och än så länge har mitt hjärta aldrig gått itu. Helt.